Kortfattad historisk kring Wäringsö
Uppgifterna är hämtade ur eget samlat material samt uppgifter och dokument från Åke Söderman, Länna.

Väringar
Sannolikt var det ”Väringar” som gav namnet åt Väringsö, och har sitt ursprung så långt tillbaka i tiden som till 1000-talets vikingatid. Att det fanns bosättning redan på den tiden bevisas av de gravkullar med sitt tidstypiska gravskick, som finns på den norra delen av Väringsö.

Väringar benämndes de edssvurna män (vikingar) som drog österut till Ryssland och delvis vidare via de ryska floderna till ”Miklagård”, nuvarande Istanbul. De mest äventyrliga väringarna ingick i den bysantinska kejsarens livvakt. Man kan därför spekulera i att Väringsö vid den tiden var boplats för vikingar som ämnade sig österut eller som återvänt till hemlandet. Det är därför en spännande vetskap att ortsnamnet ger en koppling till en viss grupp människor som levde för 1000 år sedan, och än mer när man vet att södra udden bär namnet Varnäset. Namnet har säker uråldrig bakgrund där order ”var” betyder ”vakt” i det fornnordiska språket. Med Väringsös placering inte långt från Långhundraledens in och utlopp hade ön ett strategiskt läge som en naturlig vaktplats mot inkräktare.

Bönder
Den första gången det är känt att Väringsö nämnts i skrift är år 1541 då kyrkans tiondelängd upptar bönderna Jakob och Peder som fick lämna tre spann kort och två spann råg resp. en spann råg. År 1571 påfördes hela svenska folket en extra skatt för att lösa ut Älvsborgs fästning från danskarna ,” Älvsborgs Lösen”. Tomas på Väringsö får lämna ifrån sig 1 lod silver och 1 mark i kontanter.

I tullängden från 1624 står att läsa att Mats i Väringsö vid Blockhusudden i Stockholm betalat tull för 3 famnar ved en tunna bark och 2 kycklingar. Bland övriga varor man sålde var ost, gryn sälspäck, orrar, får, lamm, oxar, svin etc. Från 1600-talet finns ett flertal skattelängder vilka beskriver böndernas innehav i form av djur och foder etc. Den första kända kartan som ännu är bevarad är upprättad av lantmätare Erik Månsson 1639. Kartan anger två gårdar, norrgården och södergården samt dess olika arealområden. Den gärdesgårdskringgärdade äng och åkermark som kartan visar är öppen och brukbar än idag, men ytterligare områden har tillkommit.

Nästa kända karta härrör från 1709 och upptar då tre bönder, Mats Eriksson, Johan Eriksson samt Anders Olsson. Texten till kartan anger att åkern är mycket grund så att säden vid torra år inte ens bärgas. Det finns rikligt med skog på Väringsö med tillhörande öar, Närmarö och Sandö, men på Ängsö och Lillandö skog till nödtorft. Något finns dock till avsalu, till hjälp att betala skatten. Senare övergår Väringsö till Kronan, det är dock inte känt varför så skett och vid vilken tidpunkt.

Ryssen
När Tsar Peter ville tvinga svenskarna till fred efter Karl XII:s härjningar runtom i Europa, härjades också stora delar av skärgården, och även Väringsö besöktes av ryska krigsmän. Ryssarna med sin starka flotta bestående av 132 galärer, ett hundratal skärbåtar och 26000 soldater hade order att bränna och härja så mycket som möjligt, men inte ta några fångar. Roslagsbönderna och fiskarna skulle skonas, då avsikten var att hetsa folket mot sin egen regering och på det viset tvinga Sverige till fred.

På förmiddagen den 17 augusti 1719 kommer delar av den ryska flottan under ledning av amiral Smaljevij seglande leden norrifrån, passera Väringsö och därefter angripa Östanå Slott. Det relativt nybyggda träslottet uppfört av Axel Wrede, plundrades på konstföremål brändes ned. Något anfall mot smedjorna i Wira Bruk blev det aldrig, det som svenskarna fruktade mest. Smaljevij förde sin eskader norrut igen och tog iland på Väringsö. Inte mindre än 36 stenugnar har kartlagts vid en inventering 1957 på södra delen av ön, vilka till stor del är bevarade än idag, och vittnar om att det måste har varit ett stort antal män som stannat under relativt lång tid på Väringsö

En upphittad kanonkula kan vara från den tiden och det sägs att ryska officerare bodde i det äldsta huset på gården och därför inte brände ned det. Nuvarande ””gammelgården” byggd år 1696.

Kronofogden
År 1687 infördes en ny ordning i Sverige. Då inrättades befattningen kronofogde som inte kom att lyda under konungen utan länsstyrelse och landshövding i varje län. Genom sitt uppdrag blev kronofogden en mycket mäktig person med sin uppgift att driva in skatter, ha uppsikt över vägar och broar, ordna exekutiv auktion och närvara vid tinget. Som löneförmån tilldelades kronofogden ett kronohemmandet Väringsö för sin tjänst, med ett ansvarsområde från Frötuna och Länna socknar ned till och med Värmdö och Vaxholms fögderi. Därmed blev Väringsö med sin placering intill stora segelleden ett betydande centrum med en befolkning av lärda personer. Här kom ett antal ämbetsmän att regera och utöva sin uppgift som statens förlängda arm under länets landshövding. Orsaken att Väringsö blev kronofogdeboställe i detta stora fögderi är dess placering mitt i fögderiet.

Tjänsten tillträddes dock inte förrän långt senare och fortfarande 1719 under rysshärjningarna brukades jorden av Mats Mattsson och Erik Jansson med varsitt ½ mantal. Något exakt tillträde är inte känt, men den förste fogden blev den akademiskt utbildade Isac Gåse, son till prästen i Länna, Nils Gåse. En skrivelse ställd till ” Häradsskrifvaren wälbetrodde Isak Gåse, Norrtelie at Weringsöö”, bekräftar att fogden i varje fall var på plats 15 december 1731. Senare följde Carl Brandes, Hans Kempe, Johan Fredrik Öller, Göran Lidén samt slutligen Zephyrius Blomqvist. Det framgår att samtliga fogdar stannande under lång tid på ön och många spännande och sorgliga berättelser finns från den tiden. Vid 1878/1880 års löneregleringar beslöts att alla kronofogdeboställen skulle dras in, till följd av förbättrade kommunikationer vilket medförde att kronofogden likväl kunde bosätta sig i staden eller tätorten. Detta fick till följd att en 150 årig epok fick sitt slut 1884 då den siste fogden lämnade ön.

Arrendatorer
Efter att den sista fogden lämnat ön inträder en lång period av arrendatorer, där Kronan arrenderade ut ängs, åkermark och byggnader medan man själv förvaltade skogen. Gustaf Gustafsson tillträdde då som kronoarrendator. Senare övertog sonen Johan arrendet, men fick lämna det omkring 1950 till följd av knappa ekonomiska omständigheter, då han inte kunde hålla byggnader i av Kronan godtagbar skick. Han fick dock möjlighet att förvärva en bit tomtmark om 700 kvm till ett eget ägt och uppfört hus, som än idag bebos av släkten Gustavsson. Efter Johan Gustafsson har arrendatorerna varit, Klingspor, Rickard Pettersson, Ingemar Pettersson och Åke Röding fram till 1996.

Bondeseglationen
Bondeseglationen och införsel av varor från Länna till Stockholm var betydande under 1600-talet. Några uppgifter om båtarnas antal och storlek finns inte från den tiden. Troligen är att bondeseglationen utvecklades än mer under det kommande århundradet. I en fartygsinventering från 1715 bekräftas detta. I ett aktstycke från Riksarkviet daterat 13 juli 1715 finns: ”Förteckning på de små Fartyg, Skutor och båtar som Privat Personer här i Stockholms lähn äga och innehafwa nu för tiden” Förteckningen omfattar ett femtiotal personer med en eller flera båtar, totalt 63 fartyg inkl skötbåtar bl.a.:

Wäringsiöö Matts Ersson, kajutbåt, 30 läster
Närmarreöö Erik Andersson, skötbåt, 3 läster

Ängsö
Från 1892 var Ivar Afzelius med familj sommarboende under närmare 40 år på Väringsö. Som brukligt var på den tiden hyrdes mangårdsbyggnaden ut till stadsbor medan gårdsfolket flyttade ut till enklare byggnader. Afzelius var en av Sveriges främsta rättslärde som justitieråd och hovrättspresidet samt medlem av Svenska Akademin. Genom initiativ av Ivar Afzelius avstyckas Ängsö från Väringsö, och Sveriges första nationalpark bildades 1909. Förvaltas och ägs numera av Naturvårdsverket.

Utdrag från Gunnar Brusewitz reportage 1995: Ängsö- naturskatten som var ett kulturminne:

Tillsyningsmannen Björn Sjöholm hämtar med båten och vi närmar oss ön västerifrån. Den visar upp en mörk och brant gransida och jag påminns om hur besviken jag blev över det första mötet den där vårdagen för 30 år sedan. Jag hade väntat mig Lycksalighetens ö, med utrullade orkidémattor, och möttes istället av denna bistra barrskogsvägg. Men så snart vi rundar södra udden och fjärden öppnar sig i öster så ändras naturens minspel med ett trol1slag. Plötsligt hamnar vi i ett ålderdomligt landskap, som inte verkar ha förändrat sig nämnvärt sedan Strindberg skrev sina kärleksfulla skärgårdsskildringar i slutet av 1800-talet.

Ekhagar med undervegetation av hasselsnår och enbuskar växlar med ljusa ängsmarker som öppnar en välkomnande famn mot besökaren. Bortom lövhagar anas den mörka barrskogen i tre väderstreck, som ett värmande skydd från vindare. Torpet och tillsyningsmannens bostad ligger uppe i backen där den gamla stugan balat ned sig i solskottet mellan pucklarna, liksom en röd leghornshöna, med uthus av skilda format och ändamål skockande som kycklingar omkring sig.

Det är en bebyggelse med traditioner från 1725 då den första Ängsötorparen Erik Hansson flyttade in i den nybyggda stugan. Vid den tiden var Ängsö fortfarande delad i två öar- Österön och Västerön – genom ett diagonalt sund, som med landhöjningen grundats upp och knappas längre var möjligt att passera med båt. Ett drygt sekel senare var sundet förvandlad till en genomsilad slåtteräng med träsket Stor-maren /Mar = gyttjig havsvik) i mitten, som ännu idag levande minne från tider då skärgårdsfolket kunde segla mellan de båda öarna.

På äldsta kända ägokartan, daterad 1639, betecknades de då obebodda öarna som ”Engh til höö” och ängarna ägdes och skördades av kronohemmandet på Väringsö ett stycke söderut vid Vettershagalandet. Slåtterlag rodde ut till ”ängsöjarne” i ljusa sommarnätter för att slå gräset under de daggrå gryningstimmarna. Ingen har skildrat slåtterfesten i skärgården åskådligare än Strindberg i Hemsöborna:

— Och så gick slaget fram: två dussin vita skjortärmar i en kil som höstflyttande svanor, med liarna häl i häl, och efter i spridd ordning som en flock fisktärnor, nyckfullt kastande, slängande, men ändock hållande tillsammans, kommo flickorna med sina härvar (räfsor), var och en följande sin slåtterkarl.

Vi stannar på strandängen vid Norrudden där jag minns hur marken den där majdagen för trettio år sedan var översållad med Adam och Eva, och sedan följer vi spången över ängen upp i Norrskogen med höga furor och urskogsstämning mellan träd och vindfällen. Längst i norr kommer vi till Adamsskogen och Svartviken och stannar vid en öppen röjning med spår av bebyggelse i skogskanten. Där finns rester av en bastant jordkällare och där växer alltjämt ”Adams äppelträd”. Ett passande namn i paradiset.

Adam hette Michaelsson i efternamn var född i det forna Livland 1813. Han hade tjänat dräng på Väringsö och fick bygga en enkel stuga vid Svartviken 1857, men redan några få år senare drunknade han på väg hem till ön över isarna. Hans hustru Carolina bodde kvar i över fyrtio år i ofattbar misär, tillsammans med en dotter, en hund och ko – den sistnämnda fick härbärgeras i jordkällaren dör tjuderringen finns inkörd i stenväggen.

Carolina levde på att sälja filbunkar och koka salva på spenört. Spenört (Laserpitium latifolium) är en storvuxen umbellat som finns i mängd på Ängsö. Den har haft läkemedelsstatus sedan antiken och botar allt från magplågor, skärgårdsfrossa till fula fläckar i ansiktet. Fortfarande finns en del av den löväng kvar som Adam röjde och hävdat i Norrskogen, efter samma regler som han hade lärt sig som barn borta i Livland

Rävsund
Sedan mycket lång tid tillbaka fanns här en sjökrog för sjöfarande. Denna brändes dock ned av ryssarna 1719, men återuppbyggdes. 1867 flyttade Per Erik Persson från Husby Lyhundra till Rävsund och bosatte sig i den enda stugan på ön. Både denna stuga och sjöboden i Hemviken finns kvar. De båda övriga stugorna har Per Erik byggt. Som kronotorpare utförde Per Erik fyra dagsverken per vecka under Wäringsö. Den fisk han fångade rodde eller seglade han in till Stockholm för försäljning. Sonen Johan Gustav var fiskare och fyrvaktare på Växlets fyrar. Han friköpte stugorna från Kronan och rustade upp dem.

År 1908 vigdes han med Jenny Katarina från Wäringsö. De fick fyra barn. Sonen Sten bodde kvar på Rävsund och fortsatte fisket och fyrvakteriet. Också hans dotter Berit har fortsatt fisket och bor fortfarande kvar i gamla torpstugan. En bit tomtmark kring stugan styckades av i samband med försäljn ingen av Väringsö 1996.

Nämnarö
En mycket intressant uppgift i fartygslistan är den som omtalar att det fanns en Erik Andersson på Närmarreöö och han ägde en skötbåt. Nämnarö som ön heter idag ligger mellan Väringsö och Rävsund är obebyggd. Även på en karta mellan åren 1854 – 1856 saknas någon backstuga på Nämnarö. Bebyggelsen måste alltså varit tidigare.

Traditionen i skärgården vet också at berätta om att det bodde en gubbe på Nämnarö. Änkefrun Elly Johansson från Löparö, berättar att hennes far Johan Viktor Björklund, född år 1868, hade hört talas om någon som bott på Nämnarö. Som barn fick hon också följa med sin far till ön. Han visade då henne den husgrund, där stugan stått. Erik Andersson skulle också haft en ko. Fortfarande kan man finna platsen. Den ligger nära stranden på öns sydostsida. Med lite möda kan man utpeka platsen där stuga stått. Källargropen finns även kvar. Här på Nämnarö hade Erik Andersson även uppodlad åker. Man kan skilja konturerna av en långsmal teg på några tunnland, där nu skogen växer hög.

Den sista roslagsskutan
Gamla gistna skutor fick ofta sin sista viloplats i någon vik. I utloppet av norra Väringsösundet ligger den sista seglande roslagsskutan ”Sofia” sedan 1946. Straxt innanför ligger vraket av jakten ”Alma”.

Byggnader
Förutom gammelgården uppförd 1696, som också sägs vara Roslagens äldsta tvåvåningshus, är det inte känt när övriga byggnader är uppförda. Mangårdsbyggnaden sägs vara en 1700-talsstomme hämtad från Mora by och uppförd på 1800-talet. Erik Månssons karta från 1639 beskriver två gårdar i samma område som nuvarande byggnation, liksom kartan från 1709 där tre gårdar bebos av Mats Eriksson och Johan Eriksson med 16 resp. 8 öres land samt Anders Olsson som brukar 8 öres land vilket kronan äger. Troligen är delar av nuvarande bebyggelse placerad på samma grunder. Ytterligare två gamla grundläggningar kan man se idag. Dels vid stranden straxt söder om nuv. mangårdsbyggnad samt en grund från lada eller ängshus i nuv. hästhagen.

Den äldsta förteckningen över byggnaderna är ett besiktningsprotokoll från 13 september 1858, där alla nuvarande byggnader kan identifieras, samt ytterligare några som ej finns bevarade idag. Sammantaget upptas 23 byggnader inklusive Ängsö och Rävsund.

Väringsö idag
I mitten av 1990-talet bestämmer sig Domänverket, under vilket Väringsö ligger, för att sälja ut många av sina små skogsinnehav i mellansverige. Detta till följd av att de små innehaven är orationella och olönsamma, samt ofta därtill avlägset belägna från de egna skogsindustrierna. På det sättet blev Väringsö till salu och annonserades ut via en landsortsadvokat utan stor uppmärksamhet, varefter undertecknad så småningom fick möjlighet att förvärva fastigheten 1996.

Min familj har varit sommarboende sedan mitten av 70-talet i trakten kring Väringsö, varför vår familj känner till omgivningen mycket väl. Jag har ett stort intresse för arkitektur och byggnader, varför jag personligen ägnat mycket tid åt byggnation och renovering. Så även på Väringsö, där flertalet byggnader totalrenoverats eller rustats. Bland annat ladugården till verkstad och förråd, vilken i ett besiktningsprotokoll från 1950 får klassning ” bör rivas”. Fortfarande finns det byggnader som skall renoveras. Allt utförs i traditionell lantbruksstil och byggnadsvirke i huvudsak från egen skog. Byggnader som tillkommit är båthus och vagnslider, också i samma stil.

Jag och min fru är de enda fastboende på ön, men befolkas också av en del sommargäster. Sedan vikingatiden finns en obruten kedja av mänsklig aktivitet på ön, även om uppgifterna är sparsamma under medeltiden. De första tegarna odlades vid vikingatiden och ny mark bröts och odlades successivt. Den mark som kartorna från 1600 och 1700 talet beskriver odlas eller betas än idag. Vi känner ett ansvar att bevara och hålla öppen den mark som började brytas för 1000 år sedan, genom att på sommarhalvåret hålla kor från fastlandet på ön, samt egna hästar och får. I övrigt underhålls mark och skog manuellt. Det är vår förhoppning att den byggnation och markstruktur som finns på Väringsö idag i huvudsak skall kunna underhållas och bevaras på likartat sätt även i en framtid.

Göran Andersen